NikkiLicious -The One And Only!!!

Jag hoppas du vilar i frid vart du än befinner dig. Du hade allt. Du hade din högskoleutbildning, du hade ditt drömjobb, du hade din nya lägenhet, du hade din nya bil och du hade kärleken. Men livet kunde inte låta dig leva gott allt för länge så du togs ifrån oss för sju år sen. SJU ÅR SEN ÄR DET IDAG! För sju år sen omkom du i bilolyckan. Jag kan inte förstå det. Jag kommer aldrig kunna förstå det.

Denna dagen alla åren har varit så sjukt jobbig. Men jag trodde att med åren skulle det bli bättre?? Det heter ju att tiden läker alla såren?? Men för mig känns det mer som att desto längre tid som går desto mer inser jag att det är sant att du är borta för gott. Att jag aldrig mer kommer få träffa dig.

Vi byggde en fin väg tillsammans men va fan hände på vägen??

Jag kan inte med ord förklara hur ont det gör. Jag kan inte visa hur ont det gör. Kan inte någon väcka mig från denna sjuhelvetes mardröm!

Igår kunde jag inte somna och när jag kollade på klockan så tänkte jag att om fyra timmar så var det exakt sju år sen du försvann. Det kändes som jag fick en kniv i magen och jag fick nästan inte luft. Jag undrar vad som fanns i dina tankar? Dina sista önskningar?? Om du fick lida länge?

Mina tårar har sprutat hejdlöst ända sen jag vaknade halv åtta i morse. Jag slutar ett litet tag sen kommer de igen. Jag har snart inga tårar kvar och jag kan snart inte öppna ögonen. Varje år säger jag att jag ska vara stark och inte bryta ihop totalt. För jag vet hur ont det gjorde för dig varenda gång jag var ledsen när du levde och du skulle aldrig vilja se mig såhär, men vart enda år misslyckas jag.

Jag saknar dig och tänker på dig var enda dag men denna dagen känns tusen ggr tyngre. Jag tänker tillbaka på olyckan så sjukt mkt och önskar jag visste mer.

Det är så jävla tungt.. Det är så jävla jobbigt.. Det är så jävla svårt.. Det gör så jävla ont.. Du är död.. Du är borta för evigt.. Jag kommer aldrig mer få se dig!!! Jag vill inte tro att det är sant!!!

Du var 21 och hade hela livet framför dig. Du hade mkt kvar att se och uppleva och göra. Men varför fick du inte?

Jag älskar dig sjukt mkt och saknar dig sjukt mkt... du var min bror..min bästa vän..den som alltid förstod mig och fanns vid min sida oavsett vad.. OAVSETT vad.. Du förstod alltid mina misstag o hjälpte mig lösa allt istället för att skälla för det löser ingenting.. Sen du försvann har jag mist en del av mig själv.. Den tomheten kommer aldrig att kunna fyllas ut.. Ja längtar tills den dagen du möter mig på andra sidan bron och vi bygger vår väg ihop igen...
 

♥Alltid Älskad och Alltid Saknad!!! ♥

♥♥♥Kärlek och Eviga Tankar Från Din Lillasyster♥♥♥

Efter jag förlorade min storebror år 2001 i en tragisk bilolycka har jag lärt mig jätte mkt. Som jag idag inte alltid tänker på tyvärr, vilket jag borde. Han lärde mig att alltid se livet från den ljusa sidan. Allt ont medför något gott. Även om man kanske inte för stunden hitta det goda direkt så dyker det upp senare och om man gräver riktigt djupt så förstår man. Ingenting varar för evigt hur mkt man än önskar det så se till att ta vara på stunden, ta vara på tillvaron och ta vara på dom du älskar.

 

Jag har alltid varit den som inte springer rundor och säger jag älskar dig till allt och alla, för jag tycker det tappar värde. 99.9% av alla ?jag älskar dig? som kommer ur är inte sanna. Folk säger det för att det ska vara så och låta fint inte för dom innerst inne verkligen menar det. Innan han dog, om man ska räkna alla gånger jag sa ?Jag älskar dig? så får man nog plats med alla på en hand Tyvärr. Men efter hans död lärde jag mig en sak, det är att säga och visa vad du känner för dina nära och kära. Du ska aldrig tänka att det inte behövs för dom vet det redan. Att verkligen få höra det är en annan sak. Även om det i vissa fall är en självklarhet att man tex älskar sina föräldrar. Ord som kommer från hjärtat går in i hjärtat. Men det betyder inte att jag säger en massa saker till folk nu för att göra dom glada. Det jag säger menar jag verkligen. Tycker det är ganska onödigt annars. Vad tjänar jag på att säga saker jag inte menar.

 

Ungefär en vecka innan Sam dog så blev vi ovänner, vi hade aldrig varit ovänner i hela vårt liv. Han var alltid den som älskade mig mest och brydde sig mest, förstod alltid mig osv. Av någon konstig anledning blev vi ovänner, det var inte ens mitt fel men han trodde inte på mina ord, vilket han alltid gjorde. Jag hade husnycklar hem till honom som han ville ha tillbaka också. Jag brukade annars vara hemma hos honom varje dag efter skolan men nu hade ja inte sett honom på flera dagar. Inte ens pratat. Annars brukar han bara skälla på mig sen när ja blir ledsen kramar han mig och ber om förlåtelse för det värsta han visste var att se lillasyster fälla tårar. Men allting var jätte skumt. Jag vet inte om det kanske var ödet? Det kanske var menat att jag skulle lära mig någonting utav det? För ödet var skrivet att han skulle lämna oss,samtidigt lära mig en läxa om livet??.

 

Allting var som sagt jätte skumt. Han brukade annars vara hemma hos mamma varje dag efter jobb också. Men han hade inte varit hemma hos mamma heller. Dagen innan han dog ringde han och pratade med mig. Vi hade egentligen bestämt vi skulle laga middag ihop den kvällen och umgås men jag dök aldrig upp pga bråket. Så frågade han varför jag aldrig kom så sa jag jag har ingen nyckel fan ska ja komma in och vad ska ja göra hos dig typ. Om jag inte minns fel var jag jätte kaxig mot honom, för jag visste hur mkt han älskade mig. Jag var ju ledsen för vi var ovänner och han hade tagit nyckeln men jag vägrade erkänna det. Envisa jag som alltid. Hur som helst så skojjade han med mig lite och sen sa han kan inte du komma till mig imorgon eller så kommer jag till mamma och sen hämtar jag dig. Vi måste prata och reda ut saker och ting. Jag vill inte ha det så här jag älskar dig. Jajja whatever ungefär hade jag sagt. Innerst inne var jag jätteglad att vi äntligen skulle reda ut det och tänkte hela kvällen vad jag skulle säga till honom och sånt. Men det hann som sagt aldrig hända. Klockan sex morgondagen på väg till jobbet så dog han i en bilolycka. Han lämnade mig så jävla hastigt.

 

Jag fick aldrig säga förlåt. Jag fick aldrig säga farväl. Jag fick aldrig säga jag älskar dig. Fast jag vet att han innerst inne visste hur mkt jag älskade/älskar honom och hur mkt han betydde/betyder för mig så fick jag aldrig säga dem tre magiska orden face 2 face. Vi skiljdes åt som ovänner. Det gör lika ont varenda gång jag tänker på det.

 

Det jag vill säga är.. ta din chans när du har den.. vänta aldrig.. det kan vara försent. Lev dagen som om det vore din sista. Visa dina nära och kära din kärlek. Man kan aldrig veta vad som kommer ske i nästa sekund. Man måste ta vara på varje sekund man har här i livet. Även om allt verkar surt och ruttet så går det över. Det finns som sagt något gott i allt det onda. Efter regn kommer alltid solen. Även om det känns som evigheter så kommer den att dyka upp. Och när den väl gör det då känns allting mycket lättare och när man tänker tillbaka på tuffa tider då man ville kanske begå självmord, så tänker man varför tänkte jag så. Jag klarade ju det.

 Ingenting är omöjligt. Finns det ett problem så finns det en lösning, det gäller bara att hitta den. Om du inte kan gå rakt fram får du ta andra vägar. Det finns inte bara en väg. Den enda utvägen som du kanske ser är bara en genväg. Det finns andra omvägar som inte är lika lätta men dom fungerar och det är ju det som är huvudsaken.

Allt har en mening som sagt. Ta chanserna du får här i livet. Bättre att ha testat och misslyckats än att aldrig få chansen att testa.