Torsdagstankar
Vet egentligen inte vad jag vill säga.. Jag har så ont i huvudet och febern dödar mig.. Känner mig helt snurrig.. Som om jag kan svimma vilken sekund som helst.. Börjar bli lite orolig över bulan på huvudet som jag fick i Kroatien.. Jaja asså den var helt gratis.. Bula på köpet.. haha..
Nej men asså det har ändå gått ett tag och jag har fortfarande ont och när jag gör snabba rörelser så blir jag yr och svimfärdig.. Vågar inte gå till doktorn. Tänk om det är något allvarligt.. =/// Jag slog ändå i huvudet ganska hårt..
Jag skulle behöva vila på riktigt.. Där mobilen och alla telefoner och datorn är avstängd.. Där jag bara ligger och verkligen ruttnar... Det skulle jag nog behöva.. Men det lär ju aldrig hända..
Fortfarande sjukt mycket att göra.. Och vet fortfarande inte hur jag ska hinna med allt.. Varenda gång en sak är färdig dyker tio andra saker upp..hahaha.. Nåja.. det löser sig förr eller senare..
Igår på vägen hem från salongen gick jag in på Pressbyrån för jag var sugen på Smoothie från Brämhults.. Gick förbi där de hade böcker och upptäckte PS. I Love You.. Var bara tvungen att köpa den.. Har ju sett filmen men boken är ju ändå en helt annan sak.. Tur jag såg filmen först och inte läste boken först.. Annars hade ju filmen kanske inte varit lika bra.. Eller ja i boken avslöjar de mer detaljer så man kanske hade blivit besviken..
Nåja jag köpte den och började läsa den på tåget.. Vet inte hur många ggr jag tänkte att shit nu måste jag sluta läsa.. Blev ju tårögd ett par gånger.. den är så sjukt bra.. Jag får så många tankeställare..
Anledningen till att jag inte vågar släppa in någon riktig kärlek i mitt liv är nog min stora rädsla att förlora den, eller ngt jag vet inte.. Men varenda gång det ska bli seriöst så sticker jag och lämnar allt.. Har förlorat så många under mina få år.. Det gör lika ont varje gång, och det är sår som aldrig läker, de blir bättre med tiden men de läker aldrig. Nu menar jag inte enbart partners utan folk i mitt liv som har betytt något överhuvudtaget.
Här omdagen blev jag vän med någon på Facebook som en gång i tiden betydde jättemycket för mig. En massa saker hände på vägen och vi gick skilda vägar. Han var min bästa vän, han var mitt allt, han förstod alltid mig. Jag har tom mailen kvar från honom som är flera år gammla. Varenda gång jag läser de blir jag jätte ledsen. Lite då och då saknar jag honom väldigt mycket och tänker på honom jätte mycket.
Och har undrat om han någonsin tänker på mig och saknar mig. Det finns så mycket jag vill säga till honom men aldrig vågat, varför inte?? Tider förändras och människor förändras. Jag har funderat på om jag ska skriva någonting till honom men jag vet inte om jag vågar och om jag borde.. Första gången vi tappade kontakten tog vi upp den igen, men efter ett tag hände något annat och vi tappade den igen, det har hänt så ett par gånger, varenda gång har det gjort så fruktansvärt ont att förlora honom så jag vågar nog inte för jag är inte beredd och jag vill inte genomgå det igen. Han är verkligen en vän som har ett tomrum hos mig som aldrig kommer kunna fyllas ut.
Mmmm snacka om berg och dalbana.. Hur blev jag såhär känslig helt plötsligt?? Mycket känslor men få ord.. De som vet de vet, de som inte vet de borde inte veta.
Om du känner att du måste göra ett sista försök gumman så gör det.. Om det är menat och han är din riktiga vän så kommer ni hitta varann igen.. Om inte så har du gjort ett försök iallafall.. Och även om det kanske kommer att göra ont för du inte får det gensvar du förväntat dig så har du iaf fått ett svar och kanske kan gå vidare??
varför är det så tomt hjärtat??
