NikkiLicious -The One And Only!!!

Det har snart gått en vecka och jag kan fortf. inte tro det är sant. För mig så lever du fortf. Jag är så chockad att min reaktion är lite konstig. Men hur ska man egentligen reagera när någon nära lämnar jorden?? Jag har gråtit men inte tillräckligt, så jag vet att jag är i chocktillstånd, och när allt faller på plats så kommer jag brista i riktiga tårar. Just nu är jag bara rädd, chockad och vill bara gömma mig.

Jag har gömt mig i snart en vecka. Orkar inte vara hemma, orkar inte vara på jobb, orkar inte träffa folk samtidigt som jag inte vill vara ensam. Jag försöker verkligen jag lovar, men jag vet inte?

Innan allting hände så gick jag runt med ett leende på läpparna och sa till mig själv att det är bara jag som kan påverka hur jag ska må. Men detta kan jag inte påverka?? Jag kan inte styra det?? Jag har så många frågetecken..

Allting gick så hastigt, jag har inte ens hunnit tänka om innan du försvann.
Jag såg dig senast förra torsdagen, då var allting bra. Jag hade bråkat med mamma och hade bråttom till jobb. Så jag var så jävla självupptagen med att låsa upp min jävla cykel och komma iväg för att inte missa tåget. Jag hade inte tid att prata med dig, jag brydde mig inte så mkt. Jag hade inte ens en sekund att säga Hejdå utan enbart Hej. Och det var mitt sista farväl till dig.

Två dagar senare blev du dålig, du fick en hjärnblödning och hamnade på sjukhus. Beskedet kom till mig som en total chock och jag fattade inte då och har fortf. inte fattat. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag valde att låtsas som ingenting och att det kommer bli bra. Redan senare på dagen slutade dina muskler att fungera och du var inte vaken längre. Läkarna visste ingenting och vi visste ingenting.

Redan på onsdagskvällen/natten förra veckan fick jag en konstig känsla. Jag blev helt plötsligt deprimerad och kände mig allmänt konstig. Pratade med Baby D och helt plötsligt orkade jag inte mer. Var tvungen att gå annars hade jag börjat gråta. Men av vilken anledning visste jag inte.

Sen I torsdags förra veckan så var hela dagen för mig riktigt skit. Allt var konstigt och fel ända sen jag vaknade. Skulle ta tåget till jobb, det var försenat, sen missade jag bytet sen missade jag bussen från stationen till salongen. Ingenting var rätt. Kunderna fuckade bokningarna genom att ändra sig o sen inte dyka upp. Allting kändes bara så fel och konstigt. Och jag ville bara gömma mig och gråta. Men kunde inte för jag hade öppning o stängning på salongen såklart.

När jag skulle ta tåget hem så vandrade konstiga tankar i min hjärna, som om jag visste, fast omedvetet ändå. Jag började tänka hur livet kommer bli efter farmors död, hur mamma kommer må, hur allt kommer vara helt enkelt. Sen kom jag på mig själv och tänkte va i helvete sysslar jag med. Farmor är inte död och ska inte död så varför såna idiotiska tankar. Mina ögon blev glansiga. När jag hoppade av tåget tog jag ett djupt andetag och på väg mot cykeln så började tårarna forsa ner. Jag cyklade hem i 190 samtidigt som jag grät som ett litet barn. Fortf. så visste jag inte varför jag grät. Väl hemma hos mamma skulle jag berätta att jag haft en konstig dag, men hann inte ens stänga ytterdörren förrän mamma säger de orden jag varit rädd för att höra.. "FARMOR ÄR DÖD!!!"

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag sa var att jag visste ngt var fel för hela min dag har varit knas. Sen gick jag.. När jag väl satte mig framför min laptop så brast tårarna. De bara forsade ner. Jag kunde inte stoppa de.

Jag kommer aldrig mer få se dig, jag kommer aldrig mer få höra din röst. Detta är helt jävla sjukt. Du är trots allt inte min biologiska farmor utan mina halvbröders farmor. Men jag har aldrig fått träffa mina mor eller farföräldrar. Och du har alltid varit MIN FARMOR, jag har alltid kallat dig FARMOR. Och jag om någon borde ju veta att blod är inte allt. 

För ett par år sedan spådde du mig och sa att jag kommer komma långt i min karriär. Bli ekonomiskt oberoende. Vara jättelycklig. Träffa mannen i mitt liv när jag är ungefär 29-30. Och våra stjärnor passar så bra ihop, att vi pushar varann och det är tack vare varann som vi är så lyckliga och rika. Du sa till mig att jag då inte får glömma dig utan ta hand om dig när du var gammal och fattig. Vi skulle gifta oss och få underbara barn ihop och du skulle se allt. DU SKULLE VARA MED.. DU SKULLE SE ALLT.. DU SKULLE FINNAS DÄR.. DU LOVADE...



Du lämnade oss hastigt.. Men du kommer alltid finnas hos oss.. Och jag vet att du kommer alltid vara med oss.. Jag vet att du antagligen har det mkt bättre just nu.. Du har fått återförenas med älskade "Farfar" och min älskade bror Sam.. Ta nu hand om de två jönsarna Farmor.. Vi ses en dag när det är dags!!!