Sanningen Om Min Rädsla
Jag är rädd för att släppa in någon i mitt liv. Jag är rädd för att älska någon djupt. Rädslan är inte att bli sårad utan rädslan för att förlora de. Förlora de för gott. Been there done that och jag har fortf. inte läkt. Och jag kommer aldrig någonsin att göra. De jag älskade mest av allt i hela världen har med tiden lämnat mig.
Jag är mer eller mindre uppvuxen utan pappa. En dag bara förlorade jag honom.. Visst han är fortf. vid liv men han har aldrig funnits där för mig när jag har behövt. De som ersatte hans plats var mina bröder. Jag har aldrig klagat jag har haft tre mini pappor istället. Som älskade mig över allt annat. Som aldrig svek mig. En dag förlorade jag en av världens bästa bror i en bilolycka. Jag hade förlorat någon jag älskade djupt.. Igen..
Efter mkt kämpande och fällda tårar kunde livet sakta men säkert fortsätta.. Jag träffade min allra riktiga första kärlek.. Efter tre underbara år gick något snett och vi gick skilda vägar.. Jag förlorade någon jag älskade djupt.. igen..
Det går inte med ord o förklara hur ont det gör att förlora någon som man verkligen hade kunnat ge sitt liv till.. Men som det så fint heter så fortsätter livet ändå och allt har en mening?? Men jag har fortf. inte hittat de meningarna än.
Jag trodde inte saker o ting kunde bli värre. Men man ska aldrig säga aldrig. Helvetet brakade loss och jag förlorade tre människor som jag älskade djupt.. Igen..
Hur i helvete skulle jag gå vidare?? Hur i helvete ska jag någonsin bli bra igen?? Bli hel igen?? Sanningen är den att jag har lärt mig att leva med det och så smått tagit små steg för att gå vidare men jag har inte och kommer aldrig bli bra igen.. Jag kommer aldrig bli hel igen.. Det finns alldeles för många tomrum att fylla igen hos mig för att det någonsin ska bli bra igen..
Livet går vidare oavsett händelse. Men det är tuffa och jobbiga steg. Jag klarar mig.. I really do.. Men det gör så jävla ont..
Därför har jag så svårt att verkligen släppa in folk till hjärtat.. För jag är så rädd att förlora de.. Jag vill inte genomgå de igen o igen o igen.. Så jag väljer hellre att stänga ute folk och gå miste om underbara människor.
Allting kan verka så enkelt i någon annans ögon. Men förutom den som själv är utsatt så kan absolut ingen annan veta eller ens i närheten känna hur det verkligen är och känns. Hur man agerar och hur man är som människa, det finns oftast alltid förklaringar och grunder till varför det är som det är. Man föds inte bara och är som man är. Det finns alltid former man har gått efter.
Jag är mer eller mindre uppvuxen utan pappa. En dag bara förlorade jag honom.. Visst han är fortf. vid liv men han har aldrig funnits där för mig när jag har behövt. De som ersatte hans plats var mina bröder. Jag har aldrig klagat jag har haft tre mini pappor istället. Som älskade mig över allt annat. Som aldrig svek mig. En dag förlorade jag en av världens bästa bror i en bilolycka. Jag hade förlorat någon jag älskade djupt.. Igen..
Efter mkt kämpande och fällda tårar kunde livet sakta men säkert fortsätta.. Jag träffade min allra riktiga första kärlek.. Efter tre underbara år gick något snett och vi gick skilda vägar.. Jag förlorade någon jag älskade djupt.. igen..
Det går inte med ord o förklara hur ont det gör att förlora någon som man verkligen hade kunnat ge sitt liv till.. Men som det så fint heter så fortsätter livet ändå och allt har en mening?? Men jag har fortf. inte hittat de meningarna än.
Jag trodde inte saker o ting kunde bli värre. Men man ska aldrig säga aldrig. Helvetet brakade loss och jag förlorade tre människor som jag älskade djupt.. Igen..
Hur i helvete skulle jag gå vidare?? Hur i helvete ska jag någonsin bli bra igen?? Bli hel igen?? Sanningen är den att jag har lärt mig att leva med det och så smått tagit små steg för att gå vidare men jag har inte och kommer aldrig bli bra igen.. Jag kommer aldrig bli hel igen.. Det finns alldeles för många tomrum att fylla igen hos mig för att det någonsin ska bli bra igen..
Livet går vidare oavsett händelse. Men det är tuffa och jobbiga steg. Jag klarar mig.. I really do.. Men det gör så jävla ont..
Därför har jag så svårt att verkligen släppa in folk till hjärtat.. För jag är så rädd att förlora de.. Jag vill inte genomgå de igen o igen o igen.. Så jag väljer hellre att stänga ute folk och gå miste om underbara människor.
Allting kan verka så enkelt i någon annans ögon. Men förutom den som själv är utsatt så kan absolut ingen annan veta eller ens i närheten känna hur det verkligen är och känns. Hur man agerar och hur man är som människa, det finns oftast alltid förklaringar och grunder till varför det är som det är. Man föds inte bara och är som man är. Det finns alltid former man har gått efter.
Kommer jag någonsin släppa rädslan för att förlora och våga släppa in folk i mitt liv igen??
- There Is No Such Thing As Forever..
♥ XoXo Nikki... ♥
Kommentarer
Trackback
