Mitt Hjärta Dunkar I 280 Slag/Sekund....
Mitt hjärta bultar som aldrig förr. Jag undrar vad som är fel? Håller jag på att få hjärtattack? Sjuk är jag men så dålig är jag väl ändå inte?! Är jag kär? Det kan inte heller stämma. Håller jag på att falla?? DET kan däremot stämma. MEN.. Där är alldeles FÖR många MEN så det kommer kanske ändå aldrig att hända ändå?! Just nu är jag svarslös, låter tiden utvisa allting. Jag har gjort vad jag har kunnat, mer kan jag inte göra. Tror på ödet men ödet lekte med mig som vanligt och tvärstannade så jag fick pusha på egen hand. Det finns så mkt jag vill säga, det finns så mkt jag vill göra, men får jag någonsin chansen?! Jag tänker på det varje dag. Tänk om, ifall, att det hade blivit som jag hade velat att det skulle bli, så som vi trodde det skulle bli från första början. Hade allting varit underbart nu? Självklart hade det varit underbart. Allting har varit underbart från första början. Jag svävade på rosa moln men någonting gick fel på vägen och jag trillade rakt igenom det rosa molnet. Jag försöker hitta vägen upp till det rosa molnet igen, men just nu ser jag inte ens det rosa molnet så vad ska jag göra??
Vart har allting tagit vägen? Och varför måste det alltid gå snett för mig? Allting var så himla perfekt, allting var så underbart, det var så rart, det var så kärt, den känslan går inte att förklara. När jag oftast möter något nytt finns ALLTID en tveksam tanke där. Visst att allting känns bra där med men någonstans inom mig finns det stora MEN. Men denna gången var det annorlunda. Ingen tvivel för en enda sekund fanns, jag var tvärsäker på allting. Jag visste inom mig, även om jag förträngde det så visste jag. Det var rätt, det kändes rätt, det skulle bli ännu mer rätt med tiden. Ryser i hela kroppen när jag bara lägger tankarna på dig.
Någonting gick snett på vägen och allting blev fel fel fel fel. Normala jag hade gett upp för längesen, men någonting inom mig sa att jag inte skulle göra det. Visst tvekade jag ett tag och skulle gå emot mina instinkter. Men mina instinkter eller sjätte sinne eller vad det nu än är, det sviker mig aldrig. Jag är sååå glad att jag aldrig gav upp. Jag visste att jag inte hade fel om dig, även om alla andra sa tvärtom och bad mig ge upp osv osv. Men jag vet ju mkt väl hur många det egentligen som vill mig väl när de ska ge mig råd. Vilket inte alls är många.
I början var det riktigt riktigt jobbigt och det gjorde ont bara jag tänkte på det. Varje gång jag skulle göra något och jag inte fick något positivit tillbaka så kändes det som att någon stack en kniv rakt in i mig. Men det som inte dödar mig gör mig bara starkare och jag visste att jag inte skulle ge upp. Envis som jag är, har jag väl bestämg mig så har jag. NU vet jag att det var ett alldeles perfekt beslut. Visst allting är långt ifrån bra just nu, men det är på väg det vet jag om, det repareras sakta men säkert.
Ibland får jag tankar som säger mig varför jag inte ska ge upp och verkligen ge allt jag har och visa allt jag känner. Då tänker jag att ska jag behöva offra och bevisa så mkt för att hitta det där rosa molnet så skiter jag i det. Man när jag sen gräver djupare så var det jag som gjorde hål i det rosa molnet från första början. Eller njaee det var någon annan som gjorde det första hålet men jag gjorde den större.
Jag vågar inte ens tänka på det rosa molnet som jag en gång satt på. Det kickar av glädjetårar bara av att tänka på det.
Allting är just nu i krypterad text, knappt jag förstår vad jag vill säga. Men det är en sån känsla man verkligen ska ha. Allting ska vara förvirrande, man vet inte in eller ut, bak eller fram. Känslorna bara flödar och det går inte att förklara. En konstig saknad finns konstant. Evigt tänkande. Allting bara klickar på så bra från första början. Det går inte ens att förklara hur det känns. Allting är bara så mega skumt. DÅ vet jag att det är RÄTT. Ingen flipp. Bara äkta.
It´s Same Same But Anyway Different. It´s Real, But It´s Not Real Love YET, So What Is It Now?
THE Player Knows A Players Game..
One Day, I Know That One Day Everything Will Be Okey... But Until Then......???
Vart har allting tagit vägen? Och varför måste det alltid gå snett för mig? Allting var så himla perfekt, allting var så underbart, det var så rart, det var så kärt, den känslan går inte att förklara. När jag oftast möter något nytt finns ALLTID en tveksam tanke där. Visst att allting känns bra där med men någonstans inom mig finns det stora MEN. Men denna gången var det annorlunda. Ingen tvivel för en enda sekund fanns, jag var tvärsäker på allting. Jag visste inom mig, även om jag förträngde det så visste jag. Det var rätt, det kändes rätt, det skulle bli ännu mer rätt med tiden. Ryser i hela kroppen när jag bara lägger tankarna på dig.
Någonting gick snett på vägen och allting blev fel fel fel fel. Normala jag hade gett upp för längesen, men någonting inom mig sa att jag inte skulle göra det. Visst tvekade jag ett tag och skulle gå emot mina instinkter. Men mina instinkter eller sjätte sinne eller vad det nu än är, det sviker mig aldrig. Jag är sååå glad att jag aldrig gav upp. Jag visste att jag inte hade fel om dig, även om alla andra sa tvärtom och bad mig ge upp osv osv. Men jag vet ju mkt väl hur många det egentligen som vill mig väl när de ska ge mig råd. Vilket inte alls är många.
I början var det riktigt riktigt jobbigt och det gjorde ont bara jag tänkte på det. Varje gång jag skulle göra något och jag inte fick något positivit tillbaka så kändes det som att någon stack en kniv rakt in i mig. Men det som inte dödar mig gör mig bara starkare och jag visste att jag inte skulle ge upp. Envis som jag är, har jag väl bestämg mig så har jag. NU vet jag att det var ett alldeles perfekt beslut. Visst allting är långt ifrån bra just nu, men det är på väg det vet jag om, det repareras sakta men säkert.
Ibland får jag tankar som säger mig varför jag inte ska ge upp och verkligen ge allt jag har och visa allt jag känner. Då tänker jag att ska jag behöva offra och bevisa så mkt för att hitta det där rosa molnet så skiter jag i det. Man när jag sen gräver djupare så var det jag som gjorde hål i det rosa molnet från första början. Eller njaee det var någon annan som gjorde det första hålet men jag gjorde den större.
Jag vågar inte ens tänka på det rosa molnet som jag en gång satt på. Det kickar av glädjetårar bara av att tänka på det.
Allting är just nu i krypterad text, knappt jag förstår vad jag vill säga. Men det är en sån känsla man verkligen ska ha. Allting ska vara förvirrande, man vet inte in eller ut, bak eller fram. Känslorna bara flödar och det går inte att förklara. En konstig saknad finns konstant. Evigt tänkande. Allting bara klickar på så bra från första början. Det går inte ens att förklara hur det känns. Allting är bara så mega skumt. DÅ vet jag att det är RÄTT. Ingen flipp. Bara äkta.
It´s Same Same But Anyway Different. It´s Real, But It´s Not Real Love YET, So What Is It Now?
THE Player Knows A Players Game..
One Day, I Know That One Day Everything Will Be Okey... But Until Then......???
Kommentarer
Trackback
