Tankar & Känslor..
Dem här senaste dagarna har jag varit så himla.. Ja jag vet inte vad jag skall kalla det för?? Känslomässig??
Känns som om vart jag än befunnit mig, vad jag än kollat på, vart jag än har vänt mig helt enkelt. Så har det varit den ?lyckliga familjebilden? som har dykit upp. Den perfekta drömfamiljen. Med ett lyckat äktenskap och barn. Jag har ju aldrig direkt haft den drömmen om man säger så, okey kanske fel ordval. Vem vill inte ha en lycklig framtid. Men jag har typ aldrig trott på att den man hittar kommer man leva lyckligt med i resten av sitt liv Tiderna är så förändrade och det känns som om alla äktenskap slutar i skilsmässa. Rätta mig om jag har fel liksom??
Så jag har liksom aldrig drömt om varken bröllop eller dylikt. Har alltid sagt att jag aldrig vill gifta mig och på den senaste tiden har jag tom sagt att jag aldrig vill ha barn. Men självklart vill jag ha barn. Jag älskar barn. Tänk då mitt eget kött och blod. Hur underbart hade inte det varit liksom. Men någonstans där inne hos mig finns rädslan. Jag har ju själv varit uppvuxen utan pappa. Visst jag har haft turen att jag har aldrig mått dåligt över att min pappa aldrig funnits med i bilden. Men jag hade ju däremot inte tackat nej om han hade liksom. Jag har haft tur att jag blivit den jag är idag. Att jag mår lika bra utan en far. Men jag vill inte utsätta mitt/mina barn för det. Jag vet inte om jag hade varit så stark som min mamma o uppfostra ett barn helt själv. Jag vet verkligen inte det. Jag har varit så himla negativ den senaste tiden till allt med framtid att göra.
Men dom senaste dagarna har det bara funnits sånt i mina tankar. Längtar till jag hittar han med det stora H:et i mitt liv. Allting känns bra och lyckligt. Vi stadgar oss och bygger en framtid ihop. Mitt drömhus med en riktigt stor walk in closet, Jacuzzi, pool utomhus. Ögonblicket vi får reda på att vi ska ha barn. Stunden där jag ligger och skriker som en stucken kossa för jag ska krysta fram barnet. Lyckan att få se vårt barn för första gången. Turen att kanske få prova en bröllopsklänning och planera mitt ?drömbröllop? som just nu inte existerar. Gå fram i altaret för att överlämna hela mig själv till mannen i mitt liv. Allt det DÄR vill jag ha trots allt. Det perfekta livet.
Men det känns som om allt kommer förbli en dröm som ligger i baktankarna. Tror inte mitt öde är skrivet så faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag faktiskt kommer hitta ngn som jag lever med i några år. Men jag tror tyvärr kärleken kommer dö ut. Så i slutändan kommer jag vara själv och döö själv. Haha.. tragiskt men sant.
Jag vet inte?!! Jag är faktiskt trött på att dejta rundor just nu. Vill ha någon som älskar mig lika mkt som jag älskar honom. Vill ha han som jag kan göra allt med. Han som jag kan berätta allt för. Skratta och gråta. Slåss och kramas. Titta film och festa med. Äta ute och laga middag hemma med. Som får mig att orka gå upp på morgonen fast jag egentligen inte orkar och mår dåligt. Han som får mig att sova gott om nätterna fast jag har sömproblem. Han som gör att jag vågar göra saker som jag egentligen inte vågar. Han som gör att jag känner mig trygg och glömmer rädslan. Helt enkelt den andra halvan av mig som förgyller min dag.
Vart finns han???!!!!!!!! I want you.. And I want you NOW! And FOREVER!!!!!
Känns som om vart jag än befunnit mig, vad jag än kollat på, vart jag än har vänt mig helt enkelt. Så har det varit den ?lyckliga familjebilden? som har dykit upp. Den perfekta drömfamiljen. Med ett lyckat äktenskap och barn. Jag har ju aldrig direkt haft den drömmen om man säger så, okey kanske fel ordval. Vem vill inte ha en lycklig framtid. Men jag har typ aldrig trott på att den man hittar kommer man leva lyckligt med i resten av sitt liv Tiderna är så förändrade och det känns som om alla äktenskap slutar i skilsmässa. Rätta mig om jag har fel liksom??
Så jag har liksom aldrig drömt om varken bröllop eller dylikt. Har alltid sagt att jag aldrig vill gifta mig och på den senaste tiden har jag tom sagt att jag aldrig vill ha barn. Men självklart vill jag ha barn. Jag älskar barn. Tänk då mitt eget kött och blod. Hur underbart hade inte det varit liksom. Men någonstans där inne hos mig finns rädslan. Jag har ju själv varit uppvuxen utan pappa. Visst jag har haft turen att jag har aldrig mått dåligt över att min pappa aldrig funnits med i bilden. Men jag hade ju däremot inte tackat nej om han hade liksom. Jag har haft tur att jag blivit den jag är idag. Att jag mår lika bra utan en far. Men jag vill inte utsätta mitt/mina barn för det. Jag vet inte om jag hade varit så stark som min mamma o uppfostra ett barn helt själv. Jag vet verkligen inte det. Jag har varit så himla negativ den senaste tiden till allt med framtid att göra.
Men dom senaste dagarna har det bara funnits sånt i mina tankar. Längtar till jag hittar han med det stora H:et i mitt liv. Allting känns bra och lyckligt. Vi stadgar oss och bygger en framtid ihop. Mitt drömhus med en riktigt stor walk in closet, Jacuzzi, pool utomhus. Ögonblicket vi får reda på att vi ska ha barn. Stunden där jag ligger och skriker som en stucken kossa för jag ska krysta fram barnet. Lyckan att få se vårt barn för första gången. Turen att kanske få prova en bröllopsklänning och planera mitt ?drömbröllop? som just nu inte existerar. Gå fram i altaret för att överlämna hela mig själv till mannen i mitt liv. Allt det DÄR vill jag ha trots allt. Det perfekta livet.
Men det känns som om allt kommer förbli en dröm som ligger i baktankarna. Tror inte mitt öde är skrivet så faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag faktiskt kommer hitta ngn som jag lever med i några år. Men jag tror tyvärr kärleken kommer dö ut. Så i slutändan kommer jag vara själv och döö själv. Haha.. tragiskt men sant.
Jag vet inte?!! Jag är faktiskt trött på att dejta rundor just nu. Vill ha någon som älskar mig lika mkt som jag älskar honom. Vill ha han som jag kan göra allt med. Han som jag kan berätta allt för. Skratta och gråta. Slåss och kramas. Titta film och festa med. Äta ute och laga middag hemma med. Som får mig att orka gå upp på morgonen fast jag egentligen inte orkar och mår dåligt. Han som får mig att sova gott om nätterna fast jag har sömproblem. Han som gör att jag vågar göra saker som jag egentligen inte vågar. Han som gör att jag känner mig trygg och glömmer rädslan. Helt enkelt den andra halvan av mig som förgyller min dag.
Vart finns han???!!!!!!!! I want you.. And I want you NOW! And FOREVER!!!!!
*Drömmer om HAN i mitt liv*
Kommentarer
Postat av: amelie
vem längtar inte efter det:)
Postat av: Sessan
Den är 97 procent chihuahua och 3 procent jack russel, så du har alldeles rätt om att det inte är en 100procentig chihuahua... jag vill så gärna ha, ska fundera lite till. Bara man vill och kan prioritera är det inte helt omöjligt att ha en hund. Nöjer mig än så länge att vara hundvakt =)
Trackback
